nen's blogg

I tisdags kväll var Jennifer Axelina med om en mopedolycka. Hon lämnade sitt hus vid sju tiden och var inte hemma förrän vid två.

När jag åkte ifrån huset var jag så arg så att det kändes som att mitt huvud var en vattenkokare. Mamma sa åt mig att jag inte fick åka moppe om jag var arg, det var det sista hon sade innan jag smällde igen dörren. Jag hoppade upp på moppen och började åka mot Centrum, för jag var tvungen att tanka innan jag skulle hämta upp min syster vid Gym&Sim.
När jag åkte på Teknikvägen i full fart hörde jag hur det var något som slog emot moppen hela tiden. Det var jackremmen. Om inte jag hade varit så här arg och sur jag var så skulle jag aldrig ha kollat bak. Men man gör dumma saker ibland och därför tittade jag bak för att se vad det var. Efter en snabb titt bak tittade jag fram igen. Då var jag inte längre på den stora vägen utan i luften på väg ner mot diket. Det slog ett pang när hjälmen träffade det blöta gräset och läppen fick sig en smäll och började att blöda. Andra panget var ryggen och nacken. Jag var otroligt chockad och ställde mig därför snabbt upp utan att känna några skador. Tårarna rann och rann. Det var en taxi och en annan bil som stannade för att se hur det gick. De hjälpte mig upp med moppen och kvinnan som körde bilen sade till mig att hon kunde skjuta hem mig och hennes man kunde köra moppen. Men jag sade nejtack, för jag ville köra den hem själv. Jag ville inte att detta skulle ha hänt. Kvinnan sade att jag inte fick sätta mig på moppen efter det här, men jag sade att jag ville det. Taxichauffören sade att jag fick om jag ville. Därför åkte jag hem på moppen själv. Det skulle jag aldrig ha gjort om jag visste bättre. Men det är när man är chockad, man gör de mest dumma sakerna. Mopedhjulet var helt snett så det var väldigt svårt att köra hem. Det enda jag tänkte var "nu dör jag, nu dör jag". Men jag kom hem tillslut.
När jag kommit hem lade jag mig på sängen och väntade på att ambulansen skulle komma. När de kom frågade de en massa uppgifter om mig och så. Sedan lade de mig fastspänd på en bräda med nackskydd och filtar. De körde in mig i ambulansen och där var han tvungen att sätta in en slang i min arm för att kunna få kontakt med mig under resan till sjukhuset. Slangar och blod är bland det värsta jag vet men jag kunde inte säga emot. Mer vet jag inte vad han pratade om med mig där inne för jag var alldeles för snurrig.
Det var nog ett dussin sjukpersonal som hjälpte till när jag skulle ut från ambulansen. De förde mig till ett rum där jag fick en till slang (där droppet skulle in), blodprov och så kollade de mitt blodtryck. Efter det blev jag förd till en ortoped som magnetrönkade mig för att se så att jag var okej. När man magnetrönkas åker man in i en rönkenmaskin som ser ut som en toalettrulle. Jag har magnetrönkat mig flera gånger så det var inget problem. Det som gjorde mig så förbannad bara var att gubben som skulle flytta mig från min bräda till en annan som skulle in i rönken, glömde kvar mitt dropp på min ställning så slangen bara drogs. Jag kunde inte göra något annat än att börja störtböla. Egentligen ville jag bara skrika "Jävla gubbjävel!".
Efter rönken fick jag vänta i två timmar på svar innan jag kunde åka hem. Fick i mig hela droppåsen så jag blev väldigt kissnödig. Direkt efter beskedet fick jag ta av mig nackstödet och sätta mig upp. Snacka om att jag var snurrig. Det kändes inte som att jag levde. Fick tabletter, som jag inte kan svälja. Var alldeles blek i ansiktet och rufsig i håret. Kände mig som en pensionär. När jag kom hem somnade jag i sängen tillsammans med mamma.
Dagen efter vaknade jag upp med blåmärken både i och utan på kroppen, stora svullna ögon och en fläskläpp. Hoppas allt går över snart!