nen's blogg

När vi kom hem sprang jag in i köket och frågade vad det blev för middag. Mamma svarade: "kött". Men åååååå, känns som att kött är det enda jag ätit på trehundrasextiofem dagar! Därför öppnade jag kylen för att se vad jag kunde äta. Precis då jag tog i handtaget fick jag upp en bild i huvudet på en tallrik med Mamma-Scans-köttbullar och makaroner dränkt i keldas goda ostsås. Men när jag öppnade kylskåpet fanns det inga köttbullar. Jag kände en besvikelse! Hur kunde mamma handlat utan att köpa Mamma-Scans-köttbullar? För några sekunder kunde jag inte förstå henne. Men sedan, när jag tänkte efter, så var jag ju med henne och handlade och glömde det jag med. Kunde alltså inte skylla på att det var hennes fel att jag kanske skulle svälta ihjäl på en kväll.
Därför tog jag ICAkortet och busskortet i handen och satte på mig min jacka. Åkte ner till ICA och handlade mina köttbullar, alldeles ensam. Sedan tog jag bussen hem med köttbullarna i handen och längtan av att se dem ligga på tallriken alldeles nystekta.
När jag gick av bussen och var på väg hem gick jag förbi ett dussin ungdomar. De stod och pratade så mycket skit så att jag var sååååååå himla nära på att stanna till och lägga mig i. Men eftersom jag bara längtade efter den dära köttbullstallriken, så gjorde jag inte det. Och det kanske var bäst så. För varför ska jag lägga mig i?