idagidagidag! -NAAAAAJ!!!!!!!!!!!!!!!!
Denna dag var en rolig dag. Den hade säkert kunnat bli som vilken vanlig tråkig tisdag som helst om jag inte hade en underbar vän som Sara. Allt började med att vi hade rast och vi kikade in i sexornas klassrum. Dom är så små! Jag kan inte tro att jag har varit så liten.. :')
Anyway, medans vi stod där och kikade fick vi syn på Ole, sexornas mentor och skolans pajas. Han satt där och låtsades lyssna på genomgången som hans kollega Micke höll (MER OM MICKE SEDAN!!!) men egentligen var han nog väldigt uttråkad. Så vi bestämde oss för att muntra upp lille Ole genom att låtsas prata med honom genom glasdörren. Han trodde först vi ville något på riktigt och kom och öppnade dörren och frågade vad det var. Då blev vi rädda och sprang därifrån. Ole gick då tillbaka till sin plats i klassrummet och när vi kom tillbaka till dörren och låtsaspratade med honom igen bara skrattade han och skakade uppgivet på huvudet. Vi fortsatte att prata men han ignorerade oss totalt. Då, plötsligt kom han springande med ilska i blicken och vi trodde seriöst att vi skulle bli dödade. Vi bad tyst en sista bön och sprang skrikande iväg mot lärarrummet! Han nöjde sig med att bara skrämmas(som tur var!) och ställde sig nu som vakt vid dörren, så vi kunde inte leka mer.. :(
MEN då ser vi Axel sitta och klinka på en gitarr och vi bestämmer oss för att ta den och köra Smoke on the water tillsammans! Jag skötte strängarna och Sara skötte banden. Micke (som hade NO-lektionen med sexorna) såg genast vår talang och bad oss uppträda för de små på de tre sista minuterna av deras lektion. Smöriga som vi är bestämde vi oss för att genomföra uppdraget.
Och där klev vi in. Till de små som tittade på oss stoooora åttoor. De var helt knäpptysta och en flicka började gråta när Sara sa BU! till henne. Skämt åsido. Men det skulle nog kunna hänt.
Iallfall så tog vi plats längst framme vid katedern och tog ton. Vi spelade väll i en sisådär tio sekunder men publiken gav stående ovationer. De älskade oss! Vi fick jubel och applåder som aldrig verkade tystna. Det var ett underbart ögonblick i våra liv. Det lovar jag er.
Så, efter att ha samlat lite respekt hos sexorna var det dags för mattelektion med übergylliga Micke Frö (tidigare nämnd Micke). Och vi var forfarande lite uppe i spel så han tyckte att vi var otrrrrroligt jobbiga för att vi sa "NAJ!" hela tiden. Vi svarade med NAJ på allt han sa och han verkade tycka det var väldigt irriterande. Det var det som var målet. Och så, när vi ska gå upp till våran mattelektion i trapporna (Micke går framför oss) sa vi NAJ, men Jag tyckte inte att detta räckte så jag tog våra händer och puttade på MICKES (Saras hand mot micke) urgulliga lilla rumpa. Hon blev väldigt upprörd och generad och sa:"Det var Jennifer!" till honom. Men han tycks inte tro henne då Jag sa (jag spelar bra!)"NAJ!". Han småskrattade lite för sig själv och mumlade något i stil med att vi är konstiga. Sen säger han: "Kan inte ni sitta själva utanför klassrummet på lektionen?".
HAHHAHAHAHAHHAHAHAHHAHAHA... Det var så kul...
Jag måste även tillägga att på lunchrasten började jag och Sara att öva (med hjälp av Axel) på en ny sång att köra på vårt gig imorgon, eller nästa vecka. Sara tror den hette: "The Mighty Djungle".
